I höstas reste några svenska PRO:are till Bosnien för att träffa
pensionärer i Lipnica. Tillsammans reste de därefter i buss till
Budapests varma källor. Det var ett tillfälle att utbyta erfarenheter
över gränserna. Och inte minst: ha roligt tillsammans!
Trötta pensionärsfötter släpar sig inte längre långsamt uppför backen,
de hoppar. Scenen liknar en bosnisk-ungersk version av råttfångaren från
Hameln. Skymningen har fallit och vid den ungerska vägkrogen står några
stadiga musiker i färgstarka västar och väntar på oss. Dragspel, fiol,
bas. Vi har åkt buss i flera timmar från Budapest och det är sista dagen
på en omtumlande resa, men inget av det märks när snabb, svängig
allbalkansk folkmusik får pensionärer från den den bosniska byn Lipnica
att spritta och dansa.
Ledbrutna gruvarbetare, änkor, slitna hemmafruar
börjar dansa långdans, tjoar, viftar med näsdukar och ler med hela
ansiktet. Några av svenskarna hänger på, och leendena blir större.
Därefter sitter alla svettiga och lyckliga tillsammans under stjärnklar
himmel och njuter av helstekt lamm. Senare sa Barbro Löfgren, PRO:are och
en av de svenska pensionärer som följde med på resan, att "Det verkade
som att de ville visa oss sin glädje genom dansen den där kvällen, att
visa hur roligt de tyckte det var att vi var med dem".
Sannerligen en annorlunda form av pensionärsresa. Solidaritet och
gränsöverskridande möten går hand i hand med musik, god mat, ungerska
bad. Allt arrangerat av organisationen Ship to Bosnia som sedan 1996
arbetar i den multietniska gruvbyn Lipnica. Den ligger strax utanför
staden Tuzla i nordöstra Bosnien, en slingrande by bland de bosniska
bergen. Här bor 5000 muslimer, kroater, serber i samvaro och har gjort
så i generationer. Nog så unikt på ett Balkan som under 90-talet slitits
sönder av krig. Den är ett normalitetens exempel som visar att det finns
ett Balkan som inte syns på tv-skärmar eller i tidningsrubriker.
Den svensk-bosniska pensionärsresan hösten 2001 är inte den första.
Sommaren 1999 reste pensionärer från Lipnica på en hälsoresa till "den
andra" halvan av Bosnien, den bosnienserbiska republiken (Bosnien är
sedan fredsavtalet i Dayton 1995 delat i två så kallade entiteter). Det
var första gången sedan kriget som en grupp vanliga pensionärer vågade
resa in i det som vanligtvis ses som fiendeland. Men inte så den här
gången: de välkomnades vid en kurort av ett glad samling bosnienserber
med ryggdunkningar och kindpussar. All eventuell nervositet var som
bortblåst och på kvällen var förbrödringen (och försystringen) total i
rörande bosnisk allsång.
Den resan arrangerades av byrådet Open Society Lipnica tillsammans med
Ship to Bosnia. Pensionärerna är de som har det tuffast i den svåra
ekonomiska situation som råder i dagens bosniska samhälle. Pensionerna
är låga, ibland bara några hundralappar i månaden, och betalas ofta
överhuvudtaget inte ens ut. Sjukvård och mediciner är dyrt. Många är
helt beroende av anhöriga för att klara försörjningen.
När en grupp förväntansfulla svenskar i september i år så anländer till
Lipnica är det becksvart. Kommunen bekostar ingen vägbelysning, och
oftast krävs det ficklampa för att man ska hitta fram på byvägen. Men
framme vid skolan är det ljus, människor, fest! Det blir ett hjärtevarmt
mottagande för svenskarna. Där var Roland Hellberg, Tommy Engstrand,
Söve Åkerlund, Barbro Löfgren från PRO Stockholm, Barbro och Ingemar
Ingevik, vissångaren Pierre Ström. Ingemar är Stockholms
kommunfullmäktiges före detta ordförande och numera styrelseordförande i
AIK, och liksom Pierre gammal Ship to Bosnia-vän.
Samma gäng äntrade en dag senare en snofsig dubbeldäckare tillsammans
med 40 bosniska pensionärer. Riktning mot Ungern och Budapest.
Svenskarna hade sovit hemma på soffan hos de pensionärer som reste med,
och fått nya kompisar. Sånt kan inte ens den svåraste språkförbistring
sätta stopp för. Filmaren Fanny Josephson och fotografen Mårten Nilsson
kånkade in sin filmutrustning i bussen. De ska göra en dokumentärfilm om
resan för Sveriges Television som planerar att visas våren 2002.
Väl framme i Budapest efter flera timmar i bussen stannade vi framför
Hotell Gellert, ett klassiskt centraleuropeiskt hotell. Dags att tvätta
av resdammet! I samma byggnad ligger ett av den ungerska huvudstadens
många välkända termalbad. Där inne ekade det vackra mosaikbeklädda badet
snart av vattenplask, tjoanden och skratt. Rynkiga kroppar rörde sig
vigt ner i det varma, hälsobringande vattnet. Gubbar och gummor med
trötta leder och ryggar som burit tungt i fyrtio-femtio år njöt i fulla
drag. Vi avslutade kvällen med middag i hotellets matsal.
Dagen efter reste vi till staden Tatabánya, liksom Lipnica en gruvort.
Där besökte vi bland annat ett stort och imponerande gruvmuseum, som
skildrade driftens alla moment och delar. Under skratt och lek satte
bosnierna på sig hjälmar och ställde upp sig för dagens arbete.
Gruvdriften har varit de här människornas liv - och även död. För en
kvinna, vars man dött i Lipnicas gruva, blev känslorna för starka och
hon började gråta av minnena. Många av de bosniska kvinnorna som följde
med på resan är änkor efter gruvarbetare. I Tatabánya höll också Nesib
Kovacevic, pigg pensionär med hörapparat, ett tal. Han berättade om hur
han en gång för 26 år sedan besökte Tatabánya, och han talade också om
hur man denna dag dag hemma i Tuzla och Bosnien firade befrielsen från
nazisterna (under andra världskriget). Han var rörd och stolt, och
tackade för att ha få kommit med på resan.
Sammantaget blev det tre späckade dagar i Ungern. Vi rörde oss mellan
sightseeingturer, gulaschsoppor, musiebesök i tjugofemgradig solgassande
värme. Vi besökte det ungerska parlamentet, saluhallen med ett
bågnande utbud av korv, kött, ost, bröd, kryddor, grönsaker och hann
även med en guidad båttur på Donau. Därefter klättrade vi in i bussen
tillsammans med Ivo, Hasan, Idriz, Ibrahim, Kata, Ljuba, Dragica och
alla de andra. Dags för hemfärd mot Lipnica. Om några timmar väntade
vägkrogen med musik och avslutningsmiddagen av helstekt lamm.
Barbro Löfgren, PRO, vill fortsätta utbytet med pensionärerna i Lipnica.
Och på frågan om hon fått några nya vänner under resan sa hon:
"Ja, Kata som jag bodde hos. När vi åkte därifrån så stack hon till mig
sin adress och sa: 'Det spelar ingen roll vilket språk du skriver på,
bara
du skriver!'."
MAGNUS SÄLL
(Artikeln är i en kortare version publicerad i SIA,
Skogsindustriarbetaren, nr 12/2001)
Fotnot: Pensionärsresan gjordes möjlig med, förutom Ship to Bosnias
egna insamlingar, ekonomiskt bidrag från ABF Stockholm, några
LO-anslutna fackföreningar i Stockholms län samt enskilda.
