I den lilla gruvbyn Lipnica i de bosniska bergen, belägen 17 kilometer från staden Tuzla i nordöstra Bosnien, försöker människorna komma igång efter kriget. De lever under enkla förhållanden och med en åttioprocentig arbetslöshet, sedan gruvan lades ner. Kriget lämnade Bosnien i ruiner. Återuppbyggnaden handlar inte bara om byggnader och broar, utan också om människovärde, arbete, framtidstro och möjligheter att leva tillsammans. Fred är inte någonting som bara händer. Det är en ständigt pågående läkning, en inlärningsprocess som aldrig tar slut.

Samexistens självklar

I Lipnica har samexistensen, oavsett nationalitet eller religion, alltid varit självklar. Här har människor levt tillsammans oavsett etnisk tillhörighet. Och här finns en jordnära erfarenhet av att stå emot extremisters påtryckningar. Solidariteten ligger fast. En del av nödhjälpen som skickades via Ship to Bosnia gick just till Lipnica. Dessa människor uttryckte starka önskningar om att få stöd för sin rätt att leva tillsammans. Alla här är medvetna om att detta är förutsättningen för att freden skall bevaras.

Mötesplats för människor och visioner

Det var så idén om ett Folkens hus föddes, ett centrum för solidaritet mellan människor - ett Solidarity House. Många människor i fd Jugoslavien utförde hjältedåd under kriget och vi har mycket att lära av dem om mod, klarsynthet och generositet. Solidarity House är en öppen och internationell mötesplats för människor och visioner, en skärningspunkt där freden kan förvaltas. Det är ett hus för kunskap, vardagsskoj och delande av erfarenheter.

"Det blir en väg om många går"

Initiativtagaren till Ship to Bosnia, fd hamnarbetaren Leif Janssons om upprinnelsen till det hela och varför vi startade vårt projekt i just Lipnica.

Han kommer ner från bergen där träden brinner i blodrött, guldockra och i persikans färg. En stolt leende Anthony Quinntyp med en stor yxa på axeln och påsar med karljohansvamp. Arbetslöse gruvarbetaren Ramiz Delic bjuder in mig på ett glas plommonbrännvin. Kanonerna hörs mullra vid fronten. För tjugo år sedan fick han som bäste arbetare målaren och partisanen Izmet Mujezinovics vackra konstbok. Den får jag i present. Vi går hem till hans polare Ramiz Muric, där vi trakteras med en frasig ljuv ostpaj som andas Moder jord av hustru Sajma, en skrattande kvinna med tyngd i formerna. Pancho är där och serben Alexander, kroater och muslimer. Vi talar om Tito, kvinnor, framtiden och Ship to Bosnia. Tiden rinner undan, det blir utegångsförbud. Vi tänder ficklampor och tar farväl av den porlande bäcken som rinner genom gruvbyn Lipnica. En get bräker ängsligt, det finns ett hot i stillheten.

I staden Tuzla, 17 kilometer därifrån, deltar jag i en konferens under namnet "Är Europa möjligt utan multikultur?" Konferensen organiseras av Tuzla Citizen Forum, Circle 99 Sarajevo och Verona Forum Bryssel. I krigets vansinne lämnar jag en ros på mentalsjukhuset.

Efter en månad på Balkan kryper jag in i en vit FN-tanks som rullar ner mot havet genom ett sönderbombat land där bergen böljar behagfullt som en ballad av John Coltrane.

Hemma vid köksbordet konstaterar Eva X Moberg att symbolen skall vara tro, hopp och kärlek och Manni Kösslers innerliga blick ger klartecken till Ship to Bosnia. Så går ett år med besvikelse över folk som spelade med lånta fjädrar, tomma ord och plånböcker. Men framför allt en djup beundran för dom alla som trodde på oss, som gav allt för en idé om fred och solidaritet i Europa. Där vi kan leva, jobba och skratta oavsett klass och etnisk tillhörighet. I en tid då många sade sig inte förstå och det politiska samtalet var blockerat.

Rederi Nedjan bjuder på ålagille och vi chartrar deras båt M/S Haväng. Containrar stuffas och fraktas. Det är midnatt på klassisk mark, packhuskajen i Göteborg. En sambaorkester dunkar loss, nakna svarta lår, vita ballonger. Ulf Lundell sjunger när M/S Haväng lättar ankar och från akterdäck vinkar kokerskan farväl med en brinnande fackla. Sjömannamässigt för besättningen fartyget över Nordsjön och Biscayabukten, till den dag vi med våra 108 fulla containrar och en brandbil ombord möts av solsken och Staffan Heimerson i hemstickad lila mössa. Staffan ropar och vinkar från en lotsbåt på redden i Split och snart rullar lastbilskonvojerna.

Så står dom där finklädda med blanka ögon, Ramiz och Ramiz, Bozo, Alenka, Sajma, Ismet, Pancho, Jozo, Sevalija. Vi lossar tillsammans många säckar med fröer från Svenska Lantarbetarförbundet. Det blir fest i gruvbyn Lipnica, helstekt gris. Tuzlas borgmästare Selim Beslagic som är en symbol för den multietniska och mångkulturella samexistensen i området, jublar och kramas när vi offentliggör att Nu bygger vi Huset.

Nu finns det kompetent folk på kontoren i Stockholm och Lipnica. I hårda tider växte folkrörelser fram från Londons East End till Stockholms Södermalm. Kooperativ och folkhögskolor lade grunden till det folkhem som nu sakta raseras. I sådan folkrörelseanda skall huset byggas, bland majs- och tobaksfälten skall Kajsa och Maria sjunga. Soppor från markens grödor skall sjuda på heta spisar.

Om hundra år kanske kanonerna mullrar i gamla Svedala, då kommer dom från dom bosniska bergen med en hjälpande hand.