Idag är det ganska exakt 8 år sedan jag första gången kom till eran gruvby. Jag kom från Adriatiska kusten där hotellen var rehabiliteringscenter för dom människor som kom från koncentrationslägren i Bosnien och alla de andra flyktingar som drabbats av den etniska rensningen. Bland palmerna där jag tidigare varit badturist åkte utmärglade, trasiga människor rullstol eller gick med kryckor. Var detta vårt gemensamma Europa?

Åkte upp från kusten med en FN-konvoj som blev beskjuten. Här i Lipnica hördes det ständiga granatmullret från fronten och det var svårt med el och vatten. Men här träffade jag serber, kroater och muslimer och mötte generositet, värme och närhet, skratt och tårar. Jag glömmer aldrig dessa pensionerade gruvarbetares ansikten, händer och inte heller deras innerliga nyfikna ögon.

Smajl Muric ville ge bort sin medalj som han fått som den bäste arbetaren i gruvan. Jag ritade av den, har papperet hemma på väggen i Stockholm. Den fine mannen Smajl kramades på ett kärleksfullt sätt till avsked. 5 minuter senare var han död. Jag har besökt hans grav. Jag glömmer heller aldrig dom hårt arbetande kvinnornas ljuvliga mat, ej heller deras befriande skratt.

Närhet och skratt är det finaste jag vet och det finns i eran by.

Idag har jag en slips på mig med texten ”Det stora äventyret”, designad av Jean Paul Gaultier. Det är nog första gången den Parissnubben är med i ett solidaritetssammanhang.

Den avlidne arkitekten Bengt Edman sa en gång under våra filosofiska samtal i byn: ”Det här är det största äventyr jag varit med om”. På sin dödsbädd talade han om huset, byn och människorna.

En annan stor man och den snart 90-årige arkitekt som ritat det slutgiltiga huset är Ralph Erskine. Han tycker vi borde göra nåt bra i Mellanöstern också. Såna ödmjuka män behöver världen.

Många har sagt: ”Det blir ingen båt, det blir inget hus. Ni skulle gjort så och så.” Det får vi stå över. That`s life. Människan är inte ond från början. Men det mest onda är att veta och inget göra.

Jag var här lördagkvällen den 25 maj 1995 när 120-millimetersgranaten avlossades från Stoliceberget med hänsynslös precision och dödade 71 ungdomar på Kapijatorget i Tuzla. Det är ondska.

Idag befinner sig mer än 50 miljoner människor på flykt undan krig, politisk förföljelse, svält och naturkatastrofer. En tunn linje skiljer civilisationen från barbariet. Jag tror att det är rädslan som gör världen tokig. Den historiska rädslan, den politiska rädslan, den personliga rädslan. Det hänger ihop.

Inom oss finns ett djup, djupare än graven, och för att nå dit måste rädslan bort. Hjärtat står inte i motsättning till hjärnan och just så kan vi bekämpa Fascismen.

Men låt oss titta på det vackra, det goda, dom bruna hönsen, majsfälten, Gunna Grähs och Magnus Säll, alla ni som är här. Låt oss titta på en bra politiker, Jonas Sjöstedt från EU-parlamentet. Han ger varje kvartal en stor del av sin lön till Ship to Bosnia. Låt oss titta på Selim Beslagic, Jasmin Imamovic, Tomo Vidovic, Kasim Brgic som kämpar mot nationalism, för humanism och stödjer Ship to Bosnia och Solidarity House i Lipnica.

Jag tänker idag på en svensk kvinna, Eva X Moberg, som dog ung i cancer. Hon jobbade mycket för Ship to Bosnia. Det var hon som valde symbolen Tro, hopp och kärlek. Och det kan jag uppleva. När Sefika och Senada jobbar med barnverksamhet med pengar från Siv Dreber och Radiohjälpen. Och när Mr Harmonicas toner ljuder över dom böljande bergen. Skulle vilja stå här länge och tacka er alla med för- och efternamn. Kan inte det.

Utan jag tackar arbetarna på Zimex för ett stiligt hus. Det hade nog inte blivit så stiligt om inte Zimexdirektören Sijo varit gruvarbetare och poet. Poet som Ulf Lundell som lade grunden. Den bosniske ambassadören i Sverige sade att hon litade på dom bosniska gruvarbetarna. Dom har byggt vårt land. Jag håller med henne. Bra gjort. Well done, ODL-guys. Ramiz, Ramiz, Ismet, Admir. Men inte utan kvinnorna i Bosnien.

Och tack du storartade, pensionerade kvinna, Margareta, som varje dag under alla år skött Ship to Bosnias ekonomi på kontoret i Stockholm och som alla i Ship to Bosnia jobbat idéellt utan ersättning.

Och tack hustru Britta. I love you.

Idag spelar änglarna för oss och den idealistiska drömmen som i alla fall gör världen ljusare. Men den som är mycket stark måste också vara mycket snäll.

Och huset skall bli en symbol för nånting mycket gott, rättvist och vackert i Lipnica, Bosnien, Balkan och hela Europa.

Tack Lipnicamänniskor för allt ni givit mig!

Sretno!